Förlorad vänskap, förevigt?
Ni vet hur det känns att förlora en vän va? Alla gör det någon gång, vissa växer man ifrån och andra dör allt eftersom. Jag har mestadels vuxit ifrån mina vänner antar jag, samtidigt som jag skapat nya band på andra håll.
Dock har jag haft vänner som jag har försökt avsluta vänskapen med, av olika anledningar. Men det finns en som jag har vuxit i från med åren, varje gång jag tänker på det spänner det runt ögonen, och tårarna bara forssar. Hon var den jag såg upp till, den jag litade på mest av alla. Idag har vi inte någon bra kontakt alls nästan.
Jag känner mig krävande när vi försöker prata, jag pratar hela tiden om hur JAG mår eller hur JAG känner. Det är som att min väns känslor inte spelar någon roll i fallet, jag vet själv hur jävla fel jag tacklar det och ändå fortsätter jag. För en gångs skull vill jag kunna tänka på livet utan att ha den stöttande pelaren som jag har haft i snart, ja jag är inte alls säker faktiskt, fem år kanske?
Tomrummet kanske växer bort, kanske fylls i innan jag vet ordet av det, eller så kryper jag till korset och erkänner hur mycket jag saknar hon.. Ingen har stått mig så himla nära som hon gjorde, vad ska jag göra? Ska jag bara fortsätta såhär och förlora henne helt och hållet?
glad att jag har de vänner jag har. Hellre några nära vänner än flera falska vänner...
sen vill jag tacka Nisse, allt han gjort/gör för mig, jag är så glad över att jag har funnit honom, han gör mig varm inombords! Du ser mig som du är, acceptera mitt jag, om du itne fanns på jorden skulle jag inte stå här idag, du stöttar mig för varje dag. Du är den finaste, jag älskar dig. Om du skulle försvinna ur mitt liv skulle jag inte orka leva vidare i mitt liv, du är min livskraft och så mkt mkt mera. En hel dag med dig, kan inte göra en ledsen, du får mig på gott humör vad du än säger! Du får mig alltid att le.
You are my dream, you are my everything!
PUSSAR! / T
